'
För nästan precis ett år sedan drog jag igång den här lilla bloggen.
Det började med vackra bilder och få ord.
Orden blev fler och bloggen blev min kanal.
Mitt andrum och vädringsfönster.
Jag var mitt i livet.
Barn och hus.
Perfekta gatan.
Perfekta livet.
Utifrån sett.
Inombords stormade känslorna vilt.
Min plats i det liv som jag skapat kändes långt ifrån given.
Vi tog steget tillslut.
Efter lång överläggning och stor sorg.
Tog ansvaret för våra liv.
Det som vi bara lever en gång.
Vi bröt upp och lämnade varandra och fina huset.
Med oss tog vi en liten skatt som inte alls ville flytta.
Det skär i mig att tänka på det.
Hon som bara finns där.
Som vi gett livet till.
Hon som inte kan bestämma.
För oss fanns ändå ingen annan utväg.
Kärlek och passion måste vara limmet som håller två ihop.
Då och då i alla fall.
Enbart vänskap är något annat.
Det är vad vi har.
Lilla T:s pappa och jag.
Han är en fantastisk person och pappa.
Tillsammans fyller vi vår skatt med kärlek.
Hoppas och tror att hon klarar sig ur den stora livsförändring hon genomgått.
I tryggt och älskat förvar.
Hon är allt.
För oss båda.
Sedan var det han.
Han som väckte mig ur min dvala.
Berg och dalbana.
Storm och stiltje.
Han som fick hela mig men ändå inte kunde välja.
Rymde utan respekt.
Varken för sig själv eller för mig.
Ändå har han en plats i mitt hjärta.
Det är konstigt med känslor.
Mycket i livet kan man styra.
En stor passion är utom all kontroll.
Mitt i allt mötte jag även någon från förr.
Ett kort möte som kom och gick.
Hastigt men med stort avtryck.
Han valde att välja.
Ha kul Maria sa han.
Var lite galen nu.
Lev livet.
Lev ut.
Det är något speciellt med dig, det känner jag.
De orden tänker jag ofta på.
Ett mantra.
Nytt arbete kom oplanerat.
Nya människor.
Ny energi.
Det är bra när livets stormvindar sugit musten ur en.
In med nytt.
Lämna det som varit bakom.
Bästa vännerna och min familj har funnits där och hållit mig flytande.
Utan dem hade jag sjunkit som en sten och inte kunnat ta mig upp på egen hand.
Under det år som går till historien som det svåraste i livet.
Eller det bästa.
Det beror ju på hur man ser på det.
Till hösten drar jag igång mitt efterlängtade projekt med en ny butik.
Tillsammans med finaste vännen.
Jag är på rätt väg.
Jag ser trädtopparna i uppförsbacken.
Mjölksyran är inte lika påtaglig.
Nu vill jag ha kul.
Leva det liv som är ämnat för mig.
Bara mig.
Tillsammans med lilla T.
Såklart.
Det är trots allt otroligt befriande att leva livet sant och ärligt.
Rakt upp och ned.
På riktigt.
Jag tror det räcker så här.
Bloggen får vila medan jag lägger min tid och tanke på annat.
Nya projekt.
Nya mål.
Tack alla fina.
Ta hand om varandra och skratta mycket.
Så ofta det går.
Det ska jag göra.
Från och med nu.
Foto via Pinterest.
